Året var 1977. Vi planerade en bilresa genom Europa, med franska Rivieran som slutstation. Vi hade införskaffat en liten brun guide i fickformat som innehöll boende längs vägen och prickat in ett antal längs romantiska Rehn och vidare söderut. Mamma (som avskyr allt vad camping heter) föreslog att vi skulle hyra ett tält som jag motvilligt gick med på. Första gången vi såg Rehn ( efter en sovnatt i bilen) var i Basel där den mer liknande en uttorkad bäck. Inför resan hade jag plöjt Motormännens ”tips på väg” vilket räddade oss från ett sammanbrott när Amazonen tvärstannade några meter från Sankt Bernhardspassets högsta punkt. Vis av inlästa råd kunde jag konstatera att bensinpumpen var överhettad så vi kunde lugnt gå ut och njuta av utsikten tills den svalnat.
Att boka något ställe i förväg ansågs som rena pensionärsstilen, vi hade ju guiden och skulle stanna när och där vi kände för det. Kruxet var att allt var fullbokat på härbärgen anpassade till vår reskassa. Någonstans i italienska bergen tvingades vi under trött tjafs till slut få upp tältet och värma en medhavd burk vita bönor. Dagen därpå såg vi Medelhavet breda ut sig som en hägring i horisonten men det tog åtskilliga timmar innan vi kunde parkera vid strandpromenaden i Menton där vi firade med en chockartat dyr burk mintdricka. Tvi!
När André och Edouard Michelin gav ut sin första guide 1900 kallt var syftet förstås att marknadsföra bilismen och därmed öka försäljningen av (Michelin) däck men samtidigt ge ”tips på väg” som att byta däck eller en glödlampa, var man kunde tanka, få en matbit och någonstans att övernatta. Michelinguiden av idag är en av världens mest prestigefyllda publikation som varje krögare drömmer om att bli omnämnd i, för andra hägrar stjärnor, en för ”mycket bra”, två för ”utomordentlig, värd en omväg” och tre för ” exceptionell, värd en resa”.
Numera utses också matställen värda ett besök med korslagda bestick. Två sådana ligger mitt emot varandra, en minut från min port.
Le P´tit Cageot ( den lilla spjällådan) som öppnade för bara två år sedan fick redan efter ett år Michelins bestickutmärkelse. Till skillnad från många andra restauranger i samma klass har det unga paret Lacombe bytt ut vita dukar mot rustika träbord i det sparsmakat inredda stenvalvet.
Roxane och Arnoud är ringa ålder till trots inga duvungar i branschen. Båda har arbetet på krogar i närliggande Juan les Pins, Arnoud har med sig tolv års erfarenhet från legendariska art decohotellet Belles Rives ( Scott och Zelda Fitzgeralds privatbostad 1925-26), vilket sannolikt förklarar Le P´tit Cageots framgångssaga. Allt är förstås ”fait maison” men är det något paret Lacombe särskilt vill framhålla är det husets gnocchi med tryffel, en specialitet från Nice influerad av det italienska köket.
Passa på att besöka denna lilla oas om du är i krokarna, men kom ihåg att bord måste bokas minst en vecka i förväg.
Stängt onsdag och söndag.
https://www.restaurantleptitcageot.fr/
På andra sidan gatan ligger Oscar´s som redan när vi bodde här på nittiotalet var omdiskuterad för sitt goda kök. Men allteftersom åren gick tycktes den tidigare kvinnliga ägaren tröttna vilket avtecknades i en allt surare uppenbarelse utanför krogen. Nu är läget ett helt annat. I december förra året fick restaurangen nytt fräscht och glatt blod med nya ägarna Alain Alloume och Fabian Duhem.
Fabian ( tv) och Alain nya glada ägare av Oscar´s
Alain är uppvuxen i en Alsacefamilj med rötter i restaurangbranschen flera generationer tillbaka. Men här i köket huserar en kock utbildad av Alain Ducasse i Paris. Alains och Fabians gemensamma intresse för musik och film ledde till ett slumpartat val av just Oscar´s i Antibes.
– Ja du vet Oscar och film hör ju ihop, skrattar Alain och frågar om jag sett foton de hängt på de vackert stenklädda väggarna.
Här har de vita dukarna bevarats och hela inredningen för tankarna till la Belle Epoque, precis som Alain och Fabian vill att det ska vara. Varje rätt är också här naturligtvis lagad från grunden. Men någon direkt specialitet vill de inte framhålla….jo det får i så fall bli foie gras aux truffes. Första lördagen i varje månad kan man lyssna till live musik, mestadels jazz. Då som alla dagar tar sig hunden Kelly ( vad annars) en lur på sin egen soffa.
Stängt söndag och måndag.
En svart dekorativ cykel intill Le P´tit Cargeots terrass och Oscar´s växtinklädda mittemot är välkommen grönska på den annars ganska sterila lilla gatan du Docteur Rostan i Antibes. När fönsterluckorna hos mig är stängda vill säga. Apelsinträden utanför kyrkan ska inte heller förglömmas, men mer om Chapelle Saint Bernadin en annan gång. Passa på att gå in när den är öppen, enbart det vackra innertaket är värt ett besök i sig.
http://www.antibesjuanlespins.com/en/art-et-culture/chapelle-saint-bernardin