På väg till Antibes


Jag går längs havet västerut mot Antibes vars svaga konturer framträder mot en soldisig himmel. Den vidsträckta stranden, sommartid packad av soltörstande turister, ligger fortfarande i vintervila sånär som på några enstaka fiskare som halvlojt vaktar sina långa spinnspön och ett fullt påklätt förälskat par utsträckta på klapperstenarna. Det var hit vi kom för tjugotre år sedan. Jag tjänstledig från jobbet på en sacotidning, mina tre döttrar för att fortsätta skolgången här, nu skulle vi under ett helt år få mer tid över för varandra som kontrast till livet i Stockholm. Ett år blev tio. Ytterligare tio i Sverige och nu tillbaks på ruta ett.

 

Efter några år skrev jag om livet här med döttrarna för TARA. Rubriken kändes helt rätt då men ändrades gradvis.

Men jag tillhörde inte den klassiska expatprofilen som sökt sig hit för lägre eller ingen skatt alls och som kunde fördriva dagarna med boule- och golfspel. Ensamstående mödrar utan aktieportfölj eller andra tillgångar måste försörja sig med arbete i traditionell mening. Frilansreportage var inte att tänka på förstod jag efter att upprepade gånger fått luren i örat när jag föreslog uppslag till svensk press. Förvisso medveten om de starka reaktionerna på de franska provsprängningarna i Mururoaatollen men jag hade missbedömt läget. Embargot av franska produkter i Sverige var så åtdraget att ett känt matmagazine med fransk titel övervägde att byta namn. Vad som fick omvärlden att vekna och återuppta handeln har jag glömt men fram till dess jobbade jag på två klubbtidningar riktade till skandinaver innan jag oväntat stod med en egen publikation. Men det är en annan story, långt mer omfattande än jag ens kunde föreställa mig då.

 

Åter till dagens Antibes där det tilltänkta sabbatsåret började. Åtskilliga av dem som då bodde här och hjälpte oss att slussas in i den franska kulturen har lämnat landet eller lämnat in för gott. Vad mer skiljer sig från då och nu?
Sverige var formellt med i EU när vi kom hit i mitten av nittiotalet även om fransmännen såg oss som en vit fläck på kartan – bokstavligt och mer än en gång påtalat av barnens lärare. Sverige var ett vitt område utanför EU-kartan i deras skolkalender vilket räckte som bevis. EU-förespråkarna inför valet i Sverige hade anfört den fria rörligheten som tungt vägande skäl för medlemsskap, men jag insåg snart att den var minst lika beskuren nu som under Gustav II Adolfs tid. Kanske mer. För utan arbetstillstånd ( det efterlängtade Carte de Sejour) och intyg om egen försörjningskapacitet framstod den fria rörligheten som Kejsarens nya kläder. Pengar var och förblev hårdvaluta. Rätten att söka arbete inom EU hade öppnats, men besöket på arbetsförmedlingen blev ännu loop för att hamna i Moment 22. Eftersom Sverige enligt handläggaren inte var med i EU stod också jag utanför systemet. Men, jag kunde få en kostnadsfri kurs i franska. Deltagare som ingick i EU-familjen och individer med rötter i före detta franska kolonier erhöll två tusen åttahundra franc i månaden, men det gällde som sagt inte för mig.

 

Ingen som varit bosatt här har undgått den franska administrationsdjungeln. Trots att landet var pionjär vad gäller datorisering är pappersformatet fortfarande kutym. Men vi skriver numera ut på båda sidor, förklarade bankmannen när jag signerade minst ett dussin för att öppna bankkonto. Utan ett sådant och axess till en Releve d’Identité Bancaire eller RIB som ett bevis på att du har ett konto benämns, står man sig slätt. Men med en öppnar sig andra möjligheter som mobilabonnemang, hyreskontrakt och annat mer eller mindre nödvändigt. En elräkning från EDF är fortfarande nästan likställt med en identitetshandling eftersom det visar att du har en stadigvarande adress. Leve det svenska personnumret! Nu finns allt man behöver veta på nätet – på engelska http://www.expatica.com/fr

 

Ett sätt att snabbt få kontakt med fransmän och andra som också flyttat hit är att gå med i en förening. Jag löste medlemskap i Club Nautique de Nice och tog en kurs i rodd (segling finns också). Årskort och kurs cirka 470 euro ( och då får man rabatt i den trevliga och välbesökta restaurangen med stor terrass).

Nu är jag nypensionär, eller passionär som en kollega valt att kalla stadiet och har just inträtt i det fransmannen benämner le Troisième Age, den tredje åldern. För mig innebär det en nystart, långt ifrån en stillastående väntan på skröplighet. Redan första veckan här köpte jag medlemskort och en roddkurs Club Nautique de Nice.
Väljer jag att skriva mig här innebär det viss skattelättnad till priset av att inte ha kvar en permanent bostad i Sverige. Som bosatt och skriven i Frankrike får man också tillgång till det franska sjukvårdsförsäkringen, Sécurité Social, secu i folkmun och det gröna plastkortet Carte Vitale. Eftersom jag otroligt nog lyckats samla drivor av intyg från arbetsgivare, skattemyndigheten och uppgifter om min egen, barnens, deras avlidne fars och mina föräldrars levnadshistoria i Sverige efterfrågade i korrespondens med franska skattemyndigheten har jag erhållit en liten pension från mina arbetsår här.
Idag gick jag därför till försäkringskassan i Antibes för att höra mig för om jag också hade rätt till Carte Vitale.
Ja madame, försäkrade handläggaren, men påpekade samtidigt att först efter tre månader bosatt i Frankrike innan man kan ansöka.

– Vad har ni för nationalitet, fortsätter hon och plockar samtidigt upp ett blankettbatteri som underlag för ännu en ”dossier” vilket genast framkallar en illavarslande flash-back.
Svensk, svarar jag så artigt det bara är möjligt.
Kvinnan hejdar sig mitt i understrykningen med den gula markeringspennan. Men Madame, är verkligen Sverige medlem i EU?

Drar jag mig till minnes första tiden här förra gången och nu har mycket förändrats till det bättre. När vi kom hit fanns det drygt sextio miljoner invånare i landet och trettio miljoner bilar (varav en ansenlig mängd befann sig på vägarna här sommartid). Något annat alternativ att ta sig fram fanns praktiskt taget inte utanför tågsträckningen längs havet. Mellan Biot och Antibes gick i bästa fall två bussturer om dagen, nu går de nu flera gånger i timman. Avgift – en euro! Samma gäller det regionala bussnätet. För en och en halv euro tar man sig runt hur långt som helst, ja nästan till italienska gränsen.
Man hälsar artigt när man kliver på och säger lika artigt tack och adjö när man går av. En oskriven regel som varje fransman lär sig på krypstadiet och etsad som en tatuering.
Den franska artigheten tar sig många olika uttryck, mer om det nästa gång.

A bientôt

LenaLucia

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara


Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

17 tankar om “På väg till Antibes