Flyttar man från ett stort hus till en tvåa gäller det att rensa. Det var vad jag gjorde häromdagen. Plötsligt står jag med ett tjockt kartongkuvert från fotografen i Biot i handen, fyllt med anteckningar och foton. Jag känner genast igen det och på en nanosekund reser minnet nästan tjugofem år tillbaka i tiden. Till en höstdag i lägenheten över bageriet på rue Saint Sébastian, klockan är strax efter nio, jag har precis satt mig vid datorn för att jobba med min egen tidning när telefonen ringer.
Det är en svensk kvällstidning med redaktion i Paris. En James Patric Kimball är internationellt efterlyst av svenska polisen efter ett hundratal anmälningar från kvinnor som haft sex med eller som blivit våldtagna av den som går under namnet HIV-mannen. Han lär ha vistats på Rivieran under tidigt nittiotal och hade eventuellt haft en svensk flickvän där. Skulle jag kunna reka i ärendet?
Tankarna snurrar. Hiv-smittad under 80-talet får mig genast att dra slutsatsen gay, fördomsfullt kanske men så tänkte jag. Jo visst skulle jag se om jag kunde få fram något och la på luren.
På väg till bilen köper jag Nice-Matin. Mycket riktigt finns en bild på HIV-mannen i tidningen med den inledande texten:
” Stockholmspolisen är i en kapplöpning mot tiden för att hitta en hiv-positiv amerikan i fyrtioårsåldern som under de senaste åtta åren haft sex utan kondom med många kvinnor i den svenska huvudstaden.” Enligt rubriken rörde det sig om 190 svenskor.
Jag viker upp sidan så bilden blir tydlig och ger mig av till Cannes och mötesplatsen som sedan länge attraherat raggtyper dit jag räknar James Kimball. Barkillen på Farfalla, magnetiskt vattenhål mittemot Festivalpalatset, höjer lite på ögonbrynet när han ser bilden, men mer än så blir det inte. Istället kör jag till Collège International de Cannes, en privatskola som många svenskor pluggat franska vid, kanske den eventuella flickvännen?
Trots att jag kommer oanmäld ( vilket man absolut inte ska) blir jag mottagen av föreståndarinnan som efter att ha läst artikeln i tidningen lovar att skicka en förteckning över de svenskor som var inskrivna där mellan 1990 och 1992.
Det hinner bli eftermiddag innan jag kommer till Juan-les-Pins sedan länge mecka för disco- och clubfolket. Caféerna längs Promenad du Soleil närmast stranden är långt ifrån fullsatta så kyparna tar sig tid. Honom känner de igen. Visst var det han som gled runt i en schweizregistrerad Porsche förra sommaren eller i en vit Cadillac med massa tjejer i, resonerar de. Och som hängde på Le Village. Fast inte i år, tillägger de.
Inga tips som leder någonstans där heller så jag hämtar bilen. Trött och hungrig på väg hem till flickorna som borde vara hemma från skolan kör jag Avenue Guy de Maupassant kantad av boutiquer. Utanför en av dem står tre män med var sin pastis i handen. En oförklarlig ingivelse får mig att stanna, gå ur bilen med tidningen i handen och fråga om de känner igen mannen på bilden.
En av dem hajar till, ser storögt på mig och skriker vänta, rusar in i affären och kommer tillbaka med ett pass i handen.
” Han var här i morse, precis när jag öppnat. Han hade en ung, svart tjej med sig, utmanande klädd som ville ha allt som var dyrt. Själv köpte han bara en skjorta som han tog på sig direkt, den han hade på sig såg sjavig ut. De köpte för drygt tvåtusen ( francs) men kortet fungerade inte så han lämnade passet i pant och skulle komma tillbaka och betala.” Boutiqueägaren skakar på huvudet och rycker på axlarna.
” Det var dumt av mig förstår jag nu, men jag trodde förstås att han skulle komma tillbaka, ett pass lämnar man ju inte bara ifrån sig.”
Vi går till en närliggande fotoaffär och tar en kopia.
Utan tvekan var passbilden bestickande lik James Kimball, som kvällstidningens redaktör uttryckte det när bilden jag skickat via telex kom.
Om det vid detta tillfälle framkommit att hiv-mannen varken hette James Kimball eller var amerikan utan Mehdi Tayeb från Iran ska vara osagt. Men han kunde ju ha fler identiteter, exempelvis Marc David Burnett, född 1966 i UK, som passet angav.
Diskussionen på gatan hade väckt två polisers nyfikenhet. De kom gående mot oss och vände sig till mig som fortfarande stod med Nice-Matin i handen och undrade om jag var polis. När jag utan att namnge min uppdragsgivare visade mitt presskort som frilansjournalist ville de ha mina kontaktuppgifter. Det fick de och jag fick äntligen ge mig av hemåt.
Redan morgonen därpå fick jag ett nytt samtal. Nu var det polisen från Nice som ville komma hem till mig och se passbilden. Han var välkommen.
Hur ska jag beskriva känslan av att bjuda en polis specialiserad på ansiktsigenkänning på kaffe i mitt kök för att jag av en outgrundlig anledning eller ren och skär slump råkat fråga en boutiqueägare i Juan-les-Pins om han kände igen en internationellt efterlyst HIV-man på bild som jag fått i uppgift att reka kring?
Jag la passbilden och fotot från tidningen på bordet.
” Här ska jag visa er något,” sa han och vände båda upp och ner.
” Man kan förändra mycket i ett ansikte men inte ögonbrynsbenet. Se själv,” sa han och drog med pennan under ögonen på de båda bilderna.
De jag rättvända betraktat som lika framstod nu som identiska. Plötsligt kändes det som jag ofrivilligt blivit indragen i en detektivhistoria. Ännu mer så när jag fick ett telefonsamtal från Säpo som undrade vad jag höll på med. Polisarbete ska inte frilansjournalister ägna sig åt fick jag klart för mig.
Men nu kunde jag inte sluta. Vem var passmannen? France 3, den lokala tevekanalen, hjälpte mig där jag satt en dag och ringde runt för att kontrollera passets äkthet. Det var det förstås inte. Jag betade också av listan med svenskor på skolan i Cannes som jag fått mig tillsänd men trots alla samtal gav det inte heller något som kunde kopplas till HIV-mannen.
Varför kvällstidningen i fråga avstod från att publicera bilden fick jag ingen förklaring till. Ärendet var därmed avslutat och jag kunde helt ägna tid åt min egen tidning. Trodde jag.
Några dagar senare ringer mobilen när jag sitter i bilen. Den här gången är det en konkurrerande kvällstidning som undrar om jag fortfarande jobbar med hivmannaspåret. I annat fall kanske jag kunde telexa bilden till dem.
Sagt och gjort väntar jag i luren när bilden dyker upp framför bildredaktören som utropar:
” Man det är ju han!”
Någon publicering blev det inte där heller. Men HIV-mannen finns det hyllmeter att läsa om på nätet.
Det här sidospåret av historien publiceras först nu drygt 24 år sedan den fick sin början och sitt slut i en liten fransk by.
Vid ett senare tillfälle intervjuade jag en detektiv på en byrå i Cannes. Också lärorikt, men en helt annan story.
Lena LINDSTRÖM