Se upp för ficktjuvar! Varningen upprepas i spårvagnens högtalare mellan varje stopp i Nice. Systemet borde också införas på tåg och bussar för att ständigt påminna om den förargliga och alltför vanliga företeelsen.
I kön upp på reguljära bussen mellan Nice och Cannes kände jag plötsligt att någon fiskade efter handväskan som hängde på axeln men hann reagera i tid. Mannen vände plötsligt helt om och hoppade ur kön.
I lördags var det dags igen. Men den här gången var jag inte lika reaktionssnabb.
Tog bussen från Juan les Pins, lycklig över att äntligen få sittplats och svalka i den luftkonditionerade bussen. Bara en timma kvar till avspark mellan Frankrike och Argentina. Korkat nog hade jag den öppna badväskan på axeln mot gången. Alla som fiskat vitling kan förnimma ett nafsande på kroken och det var precis den känslan vänsteraxeln reagera på. Jag vände mig om men såg bara en till synes oskyldig ung kvinna stående strax bakom mig. En ingivelse fick mig ändå att kolla väskan. Plånboken borta. Merde!
I chock och djävulsk ilska hoppar jag av vid nästa stopp, varför kan man fråga sig. Som om jag väntat mig att den skyldige skulle stå kvar och i ånger vänta på plånbokens rättmätige ägare.
Tankearbetet går trögt i chocktillstånd, vilka kort låg i plånboken? Och vad hade jag mer av värde utöver femtio euro och tre fyra hundra i svenska sedlar? Körkortet! Jag lyckades till slut samla tankarna och spärra samtliga kort innan jag hastade in på polisstationen.
Efter en dryg väntan kom en ung civilklädd polis släntrande med en mobil i handen och visade mig vägen till rummet där stöldrapporten skulle avläggas.
– Var blev ni bestulen, frågar han med ögonen fästa på datorskärmen.
– På bussen, boulevard Wilson.
– Exakt var, gatan är lång, replikerar han och sneglar till vänster.
Så fortsätter förhöret, med precisa frågor som kräver exakta svar då jag hör ljudet från mobilen.
– Är det matchen, frågar jag och pekar på ljudkällan vilket får stenansiktet att vekna.
– Straff, säger han utan att ta blicken från mobilen, är det okey om jag kollar?
– Ja, om jag också får se.
Då vänder han mobilen så vi båda kan se Antoine Griezmann dänga vänsterfoten på bollen som smäller rakt in i kassen.
Jubel i rummet.
Nu tar rapporten fart. Polisen hämtar en pappersbunt från skrivaren lika tjock som en lokal telefonkatalog, ögnar snabbt igenom och river den mitt itu. Gör några snabba korrigeringar på datorn och skriver ut en ny som jag ska signera. Papper för papper.
– Det räcker med initialerna, säger han och sneglar mot mobilen.
Jag får pappershögen med intyg på förlorat körkort ifall jag skulle bli stoppad i en kontroll.
– Ni har två månader på er att införskaffa ett nytt, avslutar polisen och följer mig med snabba steg till utgången.
Väl hemma kommer jag på ytterligare ett kort som kanske låg i plånboken och öppnar datorn för att ta reda på spärrnumret. Skärmen visar att någon vill komma i kontakt med mig via messenger.
” Madame, jag har hittat en plånbok som tillhör er, ring mig.” Mannen som jobbar på ett hotell i Juan Les Pins inte långt från busshållplatsen berättar i telefon att kreditkort och körkortet är kvar men inga pengar.
– Jag såg namn och bild på körkortet och kunde därför hitta er på Facebook, förklarar han när jag kommer för att hämta plånboken.
Någon hittelön kunde jag av naturliga skäl inte överlämna men en kall flaska champagne tog han med glädje emot.
Lärdom: Ha aldrig en öppen väska på axeln. Tänk också på att väskor som dinglar på axlar närmast gatan är lättfångade byten för tjyvar på scotrar. Bästa sättet att bära omkring på värdesaker är i en ryggsäck – på MAGEN.
Varning 2: Håll alltid bilen låst under körning och inga vindrutor öppna. Åtskilliga har fått sina värdesaker norpade vid rödljus eller i bilkön. Här pratar jag också av egen erfarenhet.
Slutsats: Tänk att man aldrig lär sig, inte ens när lärdomen svider. Vi behöver ständig påminnelse, så – se upp för tjuvar!