Skördetid i Antibes men i Biot var det andra tongångar


Sex sommarveckor i Sverige fyllda av intryck och tankar på att skriva ner dem med av det blev det noll och intet. De kanske kommer efter valet…Nu är jag tillbaks i Antibes och här händer det saker.

Igår var det Fête des Vendanges på Place du Safranier. Hjärtat av det mysiga och grönskande hörnet av gamla Antibes som fortfarande går under namnet Commune libre du Safranier.

Commune libre de Safranier bildades av en liten grupp Antibois i mitten av 60-talet för att där organisera fester, bibehålla traditioner och för att platsen skulle bli en levande mötesplats människor emellan. Idealen kvarstår.

För Safrainer var en frikommun till och med med egen borgmästare mellan 1966 fram till 2016 då Antibes borgmästare tog över genom att klippa banden och inviga den första skördefesten. Platsen var populär också när vi bodde här, här firades Bataille de Fleurs ( blomsterfesten fritt översatt), Fête des Chataignes ( kastanjefesten) Fête de la Musique och mycket annat, men här låg då som nu la Taverne du Safranier och det var framför allt den som lockade.

En enkel och rustik taverna under trädkronorna dekorerade med kulörta lyktor i kanten av det som då utgjorde en parkeringsplats. Här samlades vi för att njuta av grillade sardiner för en spottstyver och varandras sällskap flera gånger i veckan. Tavernan har bytt ägare flera gånger sedan dess, de rustika borden har fått vita dukar och priserna stigit till oigenkännlighet som allt annat men såväl Place du Safranier som Tavernan förblir en välbesökt mötesplats.

Men tillbaka till gårdagens skördefest. Besöket där väckte en déjà-vu från vinfesten i Biot, en tradition som vi fick uppleva på nära håll under åtskilliga år.

Vi bodde vid byns torg och i fastighetens bottenvåning låg ett bageri vars murstock löpte rakt upp genom huset och med den följde doften av nybakat bröd som väckte oss varje morgon utom måndag så bageriet höll stängt. När årets vinfest hölls väcktes vi av traktens spelemän som i ottan defilerade genom byn till en entonig dänga.

I täten gick en åsna utsmyckad i all tänkbar grannlåt fäst vid en kärra fylld med druvor och efter den två män som växlevis bar på en vinstock. Kvinnor och män klädda i vackra provencalska klädedräkter kantade kortegen hela vägen upp mot kyrkan, målet för vinstocken som där skulle välsignas. Ett mäktigt skådespel.

 

På torget rådde också full aktivitet. Här förbereddes vinpressen inför åsnans entré med vindruvorna, här puttrade och rördes det konstant i grytorna, för dagen männens uppgift, med att färdigställa polentan till dauben och den traditionsenliga lunchen serverad vid långbord. Bybor och turister trängdes i en stigande vad man skulle kunna kalla euforisk vinhysteri i vilken barnen deltog genom att dränka allt och alla i färgglad papperskonfetti. Detta gällde också i vår fastighets bottenvåning där en ”bar amicale” var inrättad vid sidan av bageriet. Stamlokus för byns män men som denna dag öppnat dörren för oss andra och ett dixieband. Spelemännens entoniga slingor hade nu fått hård konkurrens beroende på var i byn man befann sig.

Vi hade bjudit vänner bosatta på annat håll för att de också skulle få bevittna och delta i denna exceptionella festyra. De kom en efter en och när dansbandet installerat sig på torget när lunchen där var avklarad trängdes vännerna i vårt kök för en sen lunch. Spelmännens flöjter hade nu fullkomligt dränkts i dixiebandet från bottenvåningen och dansbandets elförstärkta schlagers men vad gjort de det – det var vinfest!

Vi beställde avec till kaffet från Café de la Post på andra sidan gatan genom köksfönstret som den fryntlige mustaschprydde servitören glatt serverade på bricka rakt in i köket innan vi gick ner och deltog i torgdansen.

Åtskilliga timmar senare när euforin lagt sig något satt vi åter i köket och smälte dagen intryck när telefonen ringde. Det var ett svenskt par som hyrt hus i byn och som nu ville ha nycklar jag lovat att leverera, bilen befann sig precis vid byns infart. Jag lutade mig ut från köksfönstret för att visa var jag bodde då jag ser att åsnan som varit i farten sedan tidig morgon nu rattades av samma män men nu i ett helt annat skick. I vagnen fanns nu bara pastisflaskor, av förarnas gång att döma de flesta tömda, när de kör in hela ekipaget på Café de la Post.

”Ser ni åsnan som går in på caféet, jag bor mitt emot”, sa jag och viftade tre våningar upp.

 

Skördefesten i Safranier igår var en trevlig och stilla upplevelse med druvsaft, körsång och långdans. Men så är den också initierad av Antibes borgmästare som alltid vurmat för just den sortens festligheter. Disco, nattklubbsliv, hög musik ( och för den delen vinfester à la Biot) hör Juan-les-Pins till.

Undrar om han visste hur många svartklubbar som en gång fanns  i Antibes? Eller kanske finns, vad vet jag.

Jag måste återuppleva vinfesten i Biot. Mest för att se hur den utvecklats eller om de gamla traditionstakterna sitter i. Den firas idag på självaste valdagen i Sverige!

 http://www.biot.fr/fete-des-vendanges/


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 tankar om “Skördetid i Antibes men i Biot var det andra tongångar