Hur sjösätter man drömmarna mitt i livet?
Jag hade passerat fyrtio med några år då tanken på att göra något helt annat än det invanda pockade på. Inte jobba lika mycket utan ta vara på tiden, framför allt ägna mer tid åt barnen. Heltidsarbetande ensamstående mammor ( och kanske pappor) krigar med samvetet och allt oftare gnagde mitt ordentligt minns jag när jag cyklade genom Stockholm hem till Söder mitt i natten efter flera sena kvällar i rad innan det var lämning till tryckeriet. Tills en dag då det oåterkalleliga beslutet att bryta upp plötsligt knockade mig. Vi skulle flytta till Sydfrankrike. Jag skulle vara tjänstledig, flyta omkring i värmen, lära mig språket och ha hur mycket tid som helst över åt döttrarna, tio, elva och fjorton år när det kom hem från skolan.
Äldsta dottern som just börjat högstadiet mitt i stan och fått nya spännande kompisar gladde sig inte alls åt min plötsligt påkomna supermammaroll. Undra på det, förstår jag nu. Men de två yngsta drogs väl med av min entusiasm och lät sig lydigt gå med på att en gång i veckan gå på dominikanersystrarnas fransklektioner. Minns jag rätt fick de till och med själva ta sig till Odenplan och hem samma väg. Hur tänkte jag då, undrar jag nu tjugosex år senare. Samvetet knackar på igen.
” Mamma här jobbar du ännu mer men tjänar mindre”, konstaterade den då tolvåriga kloka tjejen efter några år.
Kanske var det en mindre lyckad tidpunkt att rycka upp barnen från en trygg skolmiljö för mitt törstande självförverkligande ego. Kanske inte. För vi får inte, på gott eller ont, alternativet som i filmen Sliding Doors. Hur hade livet för oss gestaltat sig om jag inte tagit klivet? Döttrarna hade sannolikt inte lärt sig franska och italienska som infödda. Mer än så kan jag inte spekulera.
Annette Ask Larsson tv och Cecilia Johansson förverkligade drömmen om ett mysigt och smakfullt hotell
Ett annat sätt är att göra som Annette Ask och maken Sven Larsson. När de sagt upp sig från ekorrhjulet i Jönköping satte de sig med Annettes vuxna son Felix i bilen och drog söderut. Stannade i Ystad och tog in på ett litet hotell på en av stadens pittoreska kullerstensbelagda gator. Det blev love at first sight. I staden och hotellet som visade sig vara till salu.
Annettes konst genomsyrar hela hotellet
Hotellfrukosten är ett mått på standarden. Här mättar den alla sinnen
Återkommande utställningar gör hotellet till en populär mötesplats
Annette, konstnär med erfarenhet från restaurangbranschen, och Sven som företagskonsult såg genast hotellets potential. Att göra det till sitt eget.
” Vi blev helt betagna men bestämde oss för att fråga Felix. Om han var lika tänd på idén fick det avgöra”, berättar Annette. Och så blev det.
Samtidigt sitter Cecilia Johansson i Karlskrona, och funderar på livet. Fri som fågeln och just då utan jobb när gamla kompisen Annette hör av sig. Är hon också intresserad av att driva hotell i Ystad? Erbjudandet kunde inte komma mer lägligt för Cecilia som jobbat inom hotell och med inredning, var klippt och skuren som ett tredje ben.
Efter snart femton års permanentboende i Frankrike i två olika omgångar känner jag mig en dag ganska mätt här. Jag som alltid förordat livet i solen kändes plötsligt blekt, jag ville hem till Sverige. Inte tillbaka till Stockholm, det kändes helt passé. Nej söderut, till Skåne där jag fick mitt första jobb som journalist. Men inte Malmö, ingen stor stad hur liten den än är i jämförelse, utan en liten plats på jorden där man kan slå ner sina pålar i jorden. Ystad!
Men nu var det ändå dags att uppleva några dagar i min drömstad, pandemin och restriktioner till trots. Hela Skåne är invaderat av danskar med lyckas ändå få tag i ett hotell. Så kom det sig att jag hamnade på hotell Prins Carl. Love at first sight för mig också.
Slumpen är ingen tillfällighet, konstaterade Jan Cederquist, författaren till boken med samma titel. Det handlar om synkronisering, helt rätt vid rätt tillfälle. Plötsligt visade det sin att goda vänner hade vänner i Ystad, alla med Antibes som gemensam nämnare. Tack Kerstin, Ulf, Lars-Christer, Calle, Pernilla, ni övertygade mig om min intuition och att det aldrig är för sent att leva sina drömmar. Om och om igen. Och tack Sara som var övertygad om att jag skulle ruttna i en liten håla, aldrig så vacker, på Österlen.
Så nu hänger jag på nätet mitt i den franska sommarhettan och söker frenetiskt efter en liten skånelänga på cykelavstånd till Prins Carl. Mötesplats i stan. Också för hundar.