17 maj i Oslo rena rama grannyran


Minnet av fjärde juli när barnen och jag besökte släktingar i Kalifornien består i att vi tidigt på dagen la ut filtar för att markera platsen där vi skulle ha pick-nick framåt kvällskvisten och förstås – se på fyrverkeriet. Det i särklass viktigaste the BIG DAY. Samma gäller i Frankrike, säg den by som inte firar fjortonde juli med ett hejdundrande fyrverkeri. Fast här hör ett extravagant restaurangbesök förstås till, dagen till ära.

Men tänk om Gustav Vasa inte valts till kung den 6 juni 1523 eller om 1809 års regeringsform instiftats ett annat datum. Då hade vi kanske inte ens haft anledning att fira svenska flaggan den dagen. Visserligen blev flaggdagen officiellt Sveriges nationaldag 1983, till och med helgdag 2005 men det hjälps inte. Sjätte juni är lika blek som en Albyl på en brunbränd semesterkropp. Annat är det i vårt västra grannland, här kan man snacka om grannyra!

Som född och uppvuxen på svenska västkusten hörde jag redan som liten talas om 17 maj, vilket kanske ska tillskrivas norska Bergliot ingift i släkten. Ända tills igår har jag därför levt kvar i barnatron att det är då man flanerar längs huvudstråket Karl Johann och viftar med norska flaggan i ”verdens beste land”. Vilken villfarelse. Syttende maj är en folkfest av gigantiska mått som firas inte bara i Oslo, varenda ort stor nog att ha byskola har självklart också ett barntåg.

I år deltog minst sextio tusen i barntåget som pågick i flera timmar.

Enbart i Oslo ingick i år minst sextio tusen festklädda elever i det klassiska barntåget med självaste polisorkestern i täten, följd av otaliga musikkårer insprängda i ledet som spelade allt från traditionella till mer moderna rytmer. Barnen sjöng, hurrade och viftade med flaggorna påhejade av tusentals åskådare varav medparten dressade i bunad (motsvarigheten till våra folkdräkter) som kantat vägen från Akers fästning, längs Karl Johann upp till kungliga Slottet där kungafamiljen vinkade tappert från balkongen i åtskilliga timmar tills tågets sista vagn nått slottsgården.

Tre svenska tjejer i vimlet iförda festkläder. Sverigedräkten till vänster och de andra från Skåne.

Barntåget är en klassisk attraktion. Läsk, glass och varmkorv ger goda affärer, 17 maj såldes mer än tjugo miljoner pølser.

17 maj firas av ung som gammal, norskfödd sedan generationer och invandrad, klädd i bunad eller inte.

Ja ja de har sin 17 maj de där nationalälskarna, har mer än en svensk fnyst om grannarna i väst. Jo jag hörde nog till dem ska erkännas, men det var som sagt innan jag själv upplevt grannyran. Syttende maj firas till minne av dagen då Christian Frederik valdes till kung och skrev under Norges grundlag1814 följd av en kort period som självständig stat innan Sverige samma år var på krigsstigen vilket slutade i personalunionstiden som bestod till 1905. Men grundlagen fick de behålla, norrmännen. Undra på att denna glädjens dag också kallas Grundlovsdagen.

Här går man man ur huse tidigt på morgonen för dagsprogrammet är späckat, det är körer, folkdansare, orkestrar och tal i nästan varenda buske. Vad som slog mig allra mest var ändå hur 17 maj tycks förena och skapa vi-känsla. Ung eller gammal, klädd i bunad oavsett norskfödd sedan generationer eller nyligen invandrad, alla viftade stolt med norska flaggan till Ja vi elsker…!

Så Sverige kanske dags att höja nationaldagens status, inte minst för integrationens skull.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “17 maj i Oslo rena rama grannyran