Dohlstens om Antibes: Här finns allt man mår bra av!


Skådespelaren Ulf Dohlsten har en sprängfylld karriär bakom sig och flera produktioner på gång. Under drygt fyrtiofem år har han stått på scen, medverkat i åtskilliga filmer och tv-serier, drivit teatrar och regisserat. Ändå påstår han att han är lat, slö och bra på att inte göra ett skvatt. Hur går det ihop?  

– Jag tycker om att vara ledig, säger han med sin karaktäristiskt hesa men välartikulerade stämma när han och hustrun Kerstin slagit sig ner vid ett cafébord i sydfranska Antibes. Ett semestersmultron de båda fick smak för redan vid första besöket då de fyra barnen fortfarande bodde hemma och den plats familjen återkommit till genom åren.

Frågan är vad Ulf menar med att vara ledig för i april är det premiär på Farväl Majorna, en musikföreställning som spelas på Aftonstjärnan i Göteborg. Ett familjedrama i bokstavlig mening. Yngste sonen Victor står för manus och agerar på scenen. Han är snart klar med en filmskådespelarutbildning i Prag men har redan debuterat på film och i tv-serien Genius. Äldste brodern John, musiker och doktorand inom idrottsvetenskap vid Göteborgs universitet, har komponerat musiken, pappa Ulf är regissör.

Handlingen tilldrar sig i Majorna där bröderna växte upp och senare själva bosatte sig i. De blev nyfikna på stadsdelens historia, plöjde allt de kom över och fastnade för en viss Karl Johan som 1887 var tjugo år. Vad hade han för drömmar om livet, kärleken och vart ledde hans möten med människor i trakten – en livshistora som tar form i föreställningen.

– Karl Johan påminner mycket om mig när jag var i samma ålder. Jag drömde om att lyfta från Majorna och utforska världen, inte för att jag misstrivdes utan mer för att få distans till mig själv och omgivningen, spekulerar Victor som också gjorde slag i saken. Hur det gick för Karl Johan vill han inte avslöja än.

Men hur är det att regissera sina söner som nu står på egna ben. Särskilt som han understryker att i regissörsrollen är det han som bestämmer.

– De litar på mig och jag ser det som en ära att ha fått det förtroendefulla uppdraget. Victor har fått till en riktigt bra text och musiken är jävligt bra, säger Ulf med uttalad stolthet.

– Ja vi litar till hundra procent på pappa och känner oss trygga med honom, intygar Victor.

Kännetecknade för familjen Dohlsten är att det alltid spelats på något, scen, musikinstrument eller fotbollsplan, oavsett – med framgång. Martin, född i mitten, visade sig tidigt som en talangfull mittfältare och fick plats i pojklandslaget. Fortsatte karriären med att dra upp Gais till allsvenskan och gästspelade en tid som proffs på Island. Sofia, som är äldst, drog till England och blev teaterchef, men var ett chefsämne redan som barn.

– Hon satte sig i en stol vänd mot kompisarna och sa bestämt – Nu är jag Eva Bergman! Det räckte för att sätta sig i respekt och iscensätta lekarna trots att ingen mer än hon visste att Eva startat Backateatern med pappa. Där, och senare på Lisebergsteatern som Ulf också ledde under många år, var hon och bröderna med och lekte i kulisserna på helgerna.
– Det hände också att de fick vara med i en liten roll på scen, minns Ulf.

Teaterintresset går i arv. Victor och Ulf utanför teatern Antibea intill Place Nationale.

Intresset för fotboll håller i sig och Ulf är inte oäven på gitarren, men hur kom det sig att han valde teaterbanan? Året var 1958. Ulf var då sju år och lyckligt lottad i ett hem som först av alla i kompiskretsen hade teve när sändningarna startade i Göteborg. När Andy Pandy visades på onsdagarna ringde grannbarnen iförda morgonrockar på hos Dohlstens, satte sig tyst och såg andäktigt på den magiska apparaten. När halvtimman var över sa de godnatt och tassade hem. Barnprogram i all ära men minst lika fängslad var han av TV-teaterensemblens pjäser med för tidens stora namn. Riktigt biten blev han när han såg Lassie men framför allt lillmatte, spelad av Elisabeth Taylor. Ulf gick i fjärde klass och det var uppsats med rubriken Mitt Drömyrke.
– Jag skrev något i stil med att jag vill bli skådespelare för då skulle jag träffa Elisabeth Taylor, gifta mig med henne och ta med henne på cocktail-party. Men mitt efternamn passande illa som artistnamn, jag skulle heta Badstone. Skratt.

Elisabeth blev brädad av Kerstin, men drömyrket infriades och Badstone långt senare namn på sonen Johns rockband.Fascinationen för teater ledde så småningom till delaktighet i en amatörteatergrupp i ABF:s regi. Ulf hade varit med i flera år när Jackie Söderman, regissör och producent vid TV-teatern i Göteborg och Bengt Bratt, samhällsengagerad manusförfattare, sökte ungdomar till en produktion.
Ulf var äldst i gänget och för gammal att spela konfirmand men fick istället en roll med repliker, så bra genomförd att han redan året därpå blev uppringd av Jackie Söderman som undrade om han ville vara med i en planerad teveserie som skulle gå i sex avsnitt. Landsbygden, som serien hette då, speglade Sverige i början på sjuttiotalet sett ur ett antal lantbrukarfamiljers perspektiv. Glesbygdsproblem kontra städernas behov av arbetskraft. Övriga roller var tillsatta men de saknade en kille i tjugoårsåldern som kunde matchafar (Ulf Qvarsebo) och farfar (Sture Eriksson).
– Någon audition var det inte tal om men klart att jag sa ja.
När Ulf dök upp på tv-huset i Göteborg var allt långt ifrån färdigt men avsnitten spelades in och visades i den ena av teves två kanaler vilket betydde att ALLA såg den. Megasuccé. Den något borttappade Lars-Erik var född och blev hela Sveriges gullegris under de kommande trettiofem åren Hem till byn pågick. Den i särklass längsta serien i svensk tevehistoria.
Du har i upprepade intervjuer sagt att Lars-Erik följt dig genom åren, vad har han betytt för dig?
– Jättemycket. Han blev som en nära vän genom alla år och som jag kände ett ansvar för. Tänk dig att få vara med om hans alla upp och nedgångar för att till slut skiljas från en vän som mot alla odds mår bra och är lycklig. Det är stort.

För en kille på knappt tjugo måste debuten kommit som sänd från himlen. Han hade inte ens gått scenskolan men öppningen kom som ett brev på posten.
– En kompis som kommit in på scenskolan i Stockholm skrev att han tyckte jag också skulle söka. Han hade till och med lagt i ansökningshandlingar som visade hur man skulle gå till väga. Jag visade brevet för mamma Anna-Lisa som blev eld och lågor. Klart du ska söka Ulf, tyckte hon.

Flickan i Montreal av Lars Forssell var obligatorisk monolog för inträdesprovet.
– Läs Ulf, sa mamma, och tände den ena cigarretten efter den andra. Höj rösten mer där, skrik där, nej där menar jag, skrattar han och visar.
Ulf läste och läste om tills mamma var nöjd, tog tåget till Stockholm och gjorde som hon instruerat.
– Juryn undrade varför jag skrek emellanåt och föreslog att jag skulle hantera texten annorlunda. Bingo!

Men nu kände Anna-Lisa sin begränsning som regissör och föreslog att han skulle ringa Sture Eriksson, medspelare i Hem till byn, och be om assistens. Det vågade han inte, men Anna-Lisa bad om telefonnumret, tände en Pall Mall utan filter och ringde upp med en skämmig son bredvid sig.
”Hej Sture, det är Anna-Lisa, Ulfs mamma…” och så vidare. Ulf svettades, men Sture gav klartecken, självklart skulle han ställa upp för grabben.

I andra provomgången ingick två fritt valda stycken. Ulf bestämde sig för Markurells i Wadköping och Molières Don Juan. Till juryns förvåning inte studenten i den ena eller unga Don Juan i den senare, utan den betydligt äldre Markurell och ålderstigne tjänaren Sganarelle. Bra val skulle det visa sig för han kom in tjugoett år gammal och färsk pojkvän till sjuttonåriga Kerstin som fortfarande bodde hemma och skulle börja sista året på gymnasiet.

Hur fick ni livet med att bo på skilda håll att gå ihop?
– Inga problem, jag tog bussen till Stockholm för en femtiolapp varje helg, åtta timmar varje sträcka men det var det värt, minns Kerstin med ett leende vänd mot Ulf.
Och han, som bodde på Rörstrandsgatan, hade lärt sig att trixa med klykan i telefonkiosken vid Filadelfiakyrkan och på scenskolan så det gick att prata i timmar för några tioöringar.Inspelningen av Hem till byn pågick utan avbrott, men scenskolan i Stockholm tillät inte någon ledighet för att medverka. Detta löste Bengt Bratt genom att skriva om i manus, Lars-Erik fick flytta till en moster i Stockholm. Ulf drar sig till minnes scenen som blev en klassiker. Inspelningen skedde nattetid på Kungsgatan där han vallar en hund som inte kunde bestämma plats för sitt behov varpå Lars-Erik till slut skriker: Men skit då för helvete, och i samma stund möter blicken på en förbipasserande man som dyker upp ur intet.

Dohlstens tar ofta och gärna en daglig tur till Marchè Provencale mitt i gamla stan

Nästa år firar paret rubinbröllop, fyrtio år tillsammans i en bransch som betydligt oftare får skilsmässorubriker än motsatsen. Hur har ni burit er åt för att hålla ihop och lågan vid liv trots alla avbrott till följd av Ulfs turnerande land och rike kring?
– Tur eller kalla det vad du vill men jag har haft förmånen att säga nej och därför kunnat prioritera familjen, när barnen var små jobbade jag mest i Göteborg. När de blev äldre kunde Kerstin följa med, det blev upplevelse för oss alla. Många skådespelare jag jobbat med och deras familjer har blivit nära vänner.
Kerstin nickar instämmande men tror att vänkretsen utanför teatervärlden bidragit till en lagom dos av och distans till kändisskapet.
– Vi har roligt tillsammans och är nyfikna på nya upplevelser och möten. Ingen ont sagt om Götet men Antibes erbjuder allt som man mår bra av. Läget mellan Nice och Cannes och närheten till Italien gör att man snabbt når det som inte finns här, förklarar Kerstin.

Medelhavets temperatur lämpar sig också för vinterbad, en för Ulf sedan länge praktiserad aktivitet ( men som Kerstin aldrig nappat på). Det började som en tävling med Lars Brandeby, alias Kurtan Olsson. Vann gjorde den som sist klev ner i det iskalla vattnet innan nyårsklockorna ringde. Ett oförglömligt minne tilldrog sig vid milleniumskiftet. Några dagar innan insjuknade Brandeby i svår influensa och Ulf kände segervittring tills han i direktsänd teve fick se att Lasse Kronér riggat en filmkamera utanför Brandebys brygga i Särö. Det blev inget dopp för Brandeby den kvällen så Ulf gick som segrare in i ett nytt sekel och fler utmaningar under många år med den gode och saknade vännen.

Far och son på repetitionsrunda i Antibes.

Mannen som älskar att göra ingenting har en rollista lång nog att tapetsera med och annat han hittills hunnit med i yrket. Och det rullar på. Sönernas föreställning ska repeteras och finslipas till premiären den 6 april, Pilsner och penseldrag bli klar till sommarföreställningarna på Vallarnas teater i Falkenberg drar igång och regissör för Allan 2, en uppföljning av publiksuccén Alla heter Allan, kräver sin tid.

I scensammanhang förknippas Ulf Dohlsten lätt förklarligt med Puck Ahlsell, radarparet under drygt tjugo framgångsrika år, men här och nu på caféet sitter han bredvid Kerstin som följt hans karriär från allra första början. Kvinnan vid hans sida sedan de möttes Valborgsmässoafton 1971 då han knappt växt ur konfirmationskostymen.

Det om något är väl ett äkta radarpar.

Lena Lindström


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 tankar om “Dohlstens om Antibes: Här finns allt man mår bra av!